Nationella prov

Just nu håller vi på med de nationella proven. En provsituation kan vara väldigt jobbig för många elever. Sånt som egentligen inte är svårt blir svårt. Jag har försökt väva in proven i undervisningen och avdramatiserat situationen.
Nationella proven är obligatoriska vilket innebär att alla elever måste göra dem. Det är hårt tycker jag. Det kan ju finnas elever som jag som lärare innan proven vet att det här inte kommer att gå. Varför ska jag behöva utsätta eleven för den här pressen då. det Innebär ju inte bara ett misslyckade utan minst tolv! Vad gör det med den elevens självförtroende och tillit till skolans plan för just den eleven?? Det är svårt!
Sen finns ju också de här eleverna som, trots att man förklarat, tror att proven ska göras på så kort tid som möjligt och då inte tar sig tid att titta igenom, fundera mm innan de anser sig klara.

Lära av varandra

Jag vill att mina elever ska lära av varandra.

Jag är läraren i klassrummet, men inte den som sitter på all kunskap.

Det är så lätt för eleverna att räcka upp handen och få hjälp av läraren.

I mitt klassrum räcker vi inte upp handen.

Behöver man hjälp med något måste man själv tänka efter i 3 minuter,

sen frågar jag en klasskompis. Har man fortfarande inte löst problemet så tar man en kölapp, sätter sig på sin plats och arbetar med någonting annat tills läraren kommer förbi.

Tid som går åt till att bara sitta och vänta är bortkastad tid.

Kör mina elever fast frågar de en kompis. Kan inte kompisen så tar de sin kölapp och sätter sig och läser eller arbetar med något annat arbete.

Häromdagen satt jag och visade en elev hur man räknar mellanled uppåt i subtraktion.

Två andra elever behöver båda hjälp, men med olika saker.

De är samtidigt påväg mot kölapparna.

Jag uppfattade följande samtal:

"Behöver du hjälp?"

"Ja!"

"Med vaddå?"

"Det här."

"Det där kan jag! Kom så kan jag förklara!"

De båda eleverna går och sätter sig vid ett bord och hjälper varandra från kan inte till kan. För att kunna lära någon annan måste jag själv först ha förstått vad jag gör. Dessutom får jag chansen att befästa kunskapen en gång till. Jag växer som person när jag upptäcker att jag kan hjälpa någon annan att förstå.

De två eleverna kunde hjälpa varandra. Den kunskap som den ene behövde hade den andre och tvärtom. Vi lär av varandra. Därför måste vi ge eleverna möjlighet till samspel i klassrummet.

Körling

Jag var och lyssnade på Anne-Marie Körling för ett tag sedan när hon var och besökte vår stad. Vilken inspirationskälla! Vilka tankar hon satte igång hos mig! Just nu läser jag hennes böcker "Skriftliga omdömen" och "Nu ler Vygotski". Jag läser, backar tillbaka, funderar, läser igen. Hon ger tankar och tips kring hur jag i klassrummet kan arbeta med bedömning utan att det ger mig mer att göra, utan på ett sätt som gör bedömningen till en del av min undervisning. Jag fastnade häromdagen kring det hon skriver om läraren i klassrummet. Läraren bör sitta ner bland eleverna och arbeta, visa på fungerande strategier och inte vara påväg någon annanstans. Hon skriver att eleverna måste känna att läraren tänker stanna kvar och vara just min tills jag verkligen förstår det här. Det är klokskap tycker jag! Jag kan många gånger känna att jag i klassrummet hela tiden är påväg någonstans. Nu provade jag att sätta mig ner bland en grupp elever som arbetade med ett visst område i matteboken. Resten av klassen spelade mattespel av olika slag. Jag fanns till hands tills gruppen jag jobbade med hade förstått vad de skulle jobba med och kunde på egen hand. Jag skrev små anteckningar i barnens böcker hur vi tyckte att arbetet gick framåt. Där har jag början till bedömning och omdöme. Kvalitet istället för kvantitiet.

Körling skriver också om formativ bedömning inte innebär "fina" arbeten. Jag håller med! Under arbets gång behöver man inte kunna, då ska man utvecklas och lära sig för att sedan i en summativ situation kunna visa på kunskap. Göra noteringar i elevernas böcker som visar på hur kunskapen växer fram ger mig och mina elever en tydlig bild av utveckling och därmed hjälp till bedömning och hur vi ska fortsätta arbeta.

Nu känner jag förväntan inför föreläsningen den 25 april när Anne-Marie Körling kommer tillbaka hit och föreläser. Har du möjlighet tycker jag att du ska tillfället att gå och lyssna på henne.

Det har gått trögt här på bloggen

Ja, som ni ser har det gått lite trögt med att publicera inlägg här på bloggen. Det innebär inte att det gått trögt i klassrummet med vårt dagliga arbete. ;o)

Under hösten hade jag förmånen att få berätta om mitt arbete under en dag. Det var spännande! Att få berätta om något som man är mitt uppe i varje dag, reflektera kring och fundera över vilka bitar och vad jag ska ta med och berätta om. Då dyker frågor upp, som vad kan andra vara intresserade av i mitt jobb, vad gör jag annorlunda motför vad andra gör, vilka erfarenheter har jag och vilka reflektioner har jag dragit utifrån att ha jobbat med att skriva sig till läsning under några år?? Mycket intressanta frågor som jag tycker att jag har för lite tid till att sätta mig ner och fundera kring. Är det inte just det som utvecklar mig som pedagog? Reflektion och utvärdering kring mitt arbete. Hur ska jag på ett naturligt sätt få in det i mitt dagliga arbete så att det inte känns som en extra arbetsuppgift, för sådana har jag massor av.

Hur som helst var det en fantastisk dag! Jag lärde mig en hel del och kanske lärde sig de som kom och lyssnade på mig något också.