Eleverna skriver tillsammans med sin veckokompis vid datorn. De sitter eller står och jobbar tätt tätt ihop. Som lärare rör jag mig runt i klassrummet, helst utan att störa eleverna. Jag lyssnar in deras diskussioner. Vid ett par stannade jag en stund och lyssnade. Det var två elever som precis övergått från att spökskriva till att vilja skriva så att vuxna kan läsa på en gång. De står och funderar över ett ord som de fastnat på. De ljudar högt tillsammans och så kommer de plötsligt på vilket ljud det är de saknade.
"Vi löste det alldeles själva!"
"Ja, vi kan skriva nu."
Lyckan i det ögonblicket skulle jag ha velat bevara. Just då det händer. En sån lycka och stolthet. Det är sådana stunder jag inser att jag trots allt har världens bästa jobb.
